Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 4, No. 13, Ed. 1 Thursday, March 30, 1899 Page: 6 of 8
eight pages : ill. ; page 22 x 15 in. Digitized from 35 mm. microfilm.View a full description of this newspaper.
Extracted Text
The following text was automatically extracted from the image on this page using optical character recognition software:
TEXAS POSTEN, AUSTIN, TEXaS, TORSDAQEN DEN 30 fl ARS 1899.
ANDHA DELEN.
TJUGO AR I AMERIKA.
VII.
Köpet.
Forts. fr. föreg. nr.
härstammar kanske från
Mar ni fader, moder.
tär ull-
"Ni
Cuba <
familj i"
"Lånjrt därifrån: ja
deles eusum i världen."
"Ni är fader- och moderlös?
Stackars unge man! Men Gud är
allas fader och han liar städse f< r-
blifvit er nära. lian har bevarat
ert hjärtas känslighet, den osyn-
liga träd, som leder till bot och
ånger."
Sjömannen betraktade prästen
en lång stund och fortfor därpå:
"Ni ser, att jag darrar, darrar
af sinnesrörelse, förtrytelse ocl
smärta, da jag talar med er om
mina olyckor.... dessa olyckor,
som beröfvat mig all frid, gjort
mig tili en flykting här i världen
och förfölja mig, som (inds för
bannelse förföljde Kain. Ack, ni
liknar inte dessa uslingar, ni skrat-
tar inte därför att en man gråter,
ni är en god människa.... O, om
jag skulle berätta er mina olyckor
....0111 ni visste, hvad jag bär
mitt hjärta... .om jng skulle tala
med er om henne.. .
Carlo stannade midt i meningen,
emedan han märkte att rösten svek
honom.
"Det är kanske dessa trasor af
en svart rock, som ingifva er miss-
tro och af ålla er från att säga
mig, att ni älskart Väl er, om
ni älskar, väl er, om ni bär en så
stor del af det gudomliga i ert
hjärta!"
Och han satte sig vid Carlos
sida, fattade hans hand, tryckte
don gång pä gång med ömhet och
sökte med milda ord ingifva honom
tröst och mod.
"Afven jag har älskat", sade
han, "och äfven jag har min smärt
samma historia. Men hvom har
ej det härnere, käre vän* Alla
äro vi födda till detta, men lyck-
lige de, som ej låta vreden och de
oädla lidelserna påtrycka sitt lif
dess prägel."
Sedan vakten blifvit atlöst, stego
de båda unga männen ned under
däck. Där satte de sig på en bänk,
som lopp liings hyttan i eu oregel
bunden krökning från fören, och
fortsatte samtalet.
"Ar ni spanjor" började
sten"
"Nej, jag är italienare."
"Ack, då, äh) vi landsmän, ty
äfven jag är född i samma sköna
land. Från hvilken trakt är ni
och när lemnade ni landet ?"
Carlo berättade sin historia i
fortlöpande föl jd ända till det ögon-
blick, då han i Genua inskeppade
sig till Amerika.
Då George hörde namnet Genua
afbrot han sjömannen med utropet:
"Ah ni har sett min födelsestad!
.lag är genuesare men lemnade re-
dan i barndomen mitt kära (ienua
och har ej mer återsett det.—Na
vidare?" tillade prästen med en
stämma som gäng återvunnit sitt
lugn men fortfarande röjde litligt
deltagande.
"Jag landsteg i Matanzas pä
Cuba", återtog Carlo, "och tog
tjänst hos en rik man i denna stad,
Han egdo ett landtgods med mera
än två tusen slafvar och satte mig
efter få månaders förlopp til öf-
veruppsyningsman emedan jag
tilade spanska. Oui söndagarne
läste jag det heliga evangelium för
mänga af dessa olycklige i närva-
ro af don Diego, min husbonde,
och donna Benita, en verklig en-
gol, don Diegos dotter. Men be-
fattningen som öfver jppsynings-
man passade ej för mig. Hvarje
dag måste jag slå någon starkars
neger eller negriuna och detta för
ingenting. Så ofta någon möjlig-
het dertill gafs, skyndade jag till
den fromma, dyra flickan ined bön
att bön skulle träda emellan och
Utverka nåd, och hon gjorde det
alltid. Men nar jag ej kunde träf-
fa henne att bila o, min Gud,
d& måste jag sia de olycklige, och
det skar mig i hjärtat. .lag ville
därför ej Umgre göra tjänst som
pra
öfveruppsyningsman, men don
Diego,som var en förträfflig man,
I afskedado mig likväl ej utan satte
mig till kanotförare,i hvilken egen-
skap jag styrde donna lienitas båt
de dagar,dä hon från sin fars egen
dom el Paraiso begaf sig ned til
hafvot för att göra lustfärder ut
med kusten. .lag hade under mig
sex negrer som roddare och satt
sjelf vid rodret. Det var en för
troendepost, och don Diego bruka
de säga till mig: 'Lilla kapten
du har i din vård det. som är mig
käraste i världen min Benita, sjä
len af min själ. O, hvad den flic
kan var älsklig! Ofta l>e£af hon
sig om natten i månskenet ut på
Öppna hafvet utanför Matanzas
sällskap med en en förtrogen slaf
vinna....och Benita lät mig be
rätta om värt land och sjunga våra
sånger."
HiJr drog den unge sjömannen
en djup suck, och en tår glimmade
i hans svarta ögon. Han fortsatte:
"En natt, då vi voro ute på opp
na hafvet. brast plötsligt en orkan
lös. .Jag förtviflade nästan om att
t unna återföra henne till land.men
jag lyckades gudskelof. Emeller
tid förlorade jag tre negrer. Don
Diego omfamnade mig, kysste mig
och gaf miar en stor skiink. Men
min största belöning var, att jag
hade räddat donna Benita; under
tva timmar, tva lån a, förfärliga
timmar hade jag hållit henne här
mot mitt hjärta och tillhviskat
henne mod och varit belåten att
följa henne i döden. Från den da-
gen behöfde jag ej längre förrätta
uägon tjänst hos don Diego utan
betraktades som en medlem af
familjen. Vi begåfvo oss ej mer
ut, på hafvet, men don Diego kal-
lade mig alltid sin lilla kapten.
Jag sag alla dagar donna Benita
... .hon tillät ej, att jag aflägsua-
de mig från henne.... och hon var
så god mot mig! Men jag är ju
endast en stackars fader- och mo-
derlos yngling utan förmögenhet.
Emellertid är det blott allt för
sant, att hjärtat ej låter befalla
sig. .lag förälskade mig i den
engeln.... och hon själf.... kanske
.... hvem vet.... älsnade mig.
äfven hon. O, om jag blott varit
en signor!... - Jag fälde så ofta tä
rar på den tiden. Men huru var
det väl möjligt för mig att hop-
pas {"
"Stackars unge man!" inföll
prästen i det han tryckte hans
hand. "Nå vidare ?"
".lag försmäktade under denna
kamp mellan hjärtat och förnuftet.
Jag skulle velat vara ett stort
snille för att göra mig henne vär-
dig.... för att åtminstone kunna
hoppas att vinna henne. Men jag
är blott en fattig stackare. Jag
kunde ej stanna där jag var utan
att se henne.. .. och jag ville fly
hvarje tillfälle att vistas i hennes
närhet. Många gånger öfverras-
kade jag henne gråtande, och det
föreföll mig, som 0111 hon gråtit
för min skull. Mitt lif var san-
ning förfärligt. Jag beslöt då att
att lomua henne, lemna hela Cuba.
Blixten utrustades just för en resa
till Afrikas kust; ja.r inmönstrade
som båtsman och flydde, i det jag
välsignade henne men förbannade
mitt öde och mitt hjärta ... .Och
nu är jag här, mer förtviflad än
någonsin."
Han sänkte hufvudet, dolde an-
siktet i händerna och grät som ett
barn.
Prästen hade riktat sina ögon
mot himmelen, och tårar fuktade
lan kinder.
"Tag in ref!"
Nu kommo de första vindstötar-
na från nordvest med langa och
regelbundna mellanrum, så att
seglen plötsligt svälde på nytt och
sedan åter slappa sjönko tillbaka
i vågor och slogo mot tågverket
och masterna. De af manskapet
som ej voro sysselsatta samlade
sig i fören, samtalade med stäm
nia-och betraktade ofta kaptenens
barskaansikte, liksom om de] mät
te den utbrytande stormens styrka
efter den grad, hvari dessa bistra
ögon mörknade.
Kaptenen, som tryckt ned hat
ten i pannan, stod nu med armar
ne bakom ryggen stödd mot stor
masten och gaf fortfarande under
tystnad akt på allt omkring sig.
Andtllgen kommenderade han
"Fall ett streck i sydvest!"
Och rorgängaren fattade mei
kraft i ratten,riktade ögat på kom-
passen och lät fartyget svänga af
åt babord, till det, sedan ratten
åter stannat, sköt fram med vin-
den rätt akterut, pådrifvet af de
alltjämt i storlek tilltagande böl-
jorna.
Knapt var manövern med se
len utförd förrän kaptenen gaf be-
fallning att skalka luckorna, hvar-
på han närmade sig rorgängaren,
satte sig på en träbänk, stödde
armbagarne mot knäna och tryck
te händerna mot kinderna liksom
ville han utmana ovädret med or-
den: "Se så, jag är färdig!"
Under tiden hade det blifvit
mörkt som i en håla, hafvet var
upprördt till storm, och innan kort
nedstörtade ett våldsamt regn,som
insvepte allt, fartyg så väl som
lafvot, i en tät dimma.
Dagen var nära sitt slut. E11
mörk dimma steg upp ur vattnet,
höjde sig småningom mot himme-
len och spridde en stark utduns-
ning som kändes bade salt och
svafvelhaltig. Ett doft, enformigt
sorl, som tycktes stiga upp ur haf-
vots djup, slöt sig till de öfrig allt
för viil kända förebuden till en
storm. Vattenyttan hade blifvit
lugn och jämn. emedan vinden på
en gång lagt sig.
Kaptenen, som fortfarande gick
fram och tillbaka längs hela farty-
get. lyfte upp ansi tet, såg med sin
örnblick rundt omkring synkret-
sen och luktade pa luften, som han
hmgsamt inandades:därpåskyndado
han upp i märsen, kastade först
en granskande blick öfver hela
hafvet och ropade sedan med dof
stämma.
Höljd i sin regnkappa med
kapuschongen på hufvudet stod
rorgängaren nedhukad på sin post
och betraKtade kompassen, bred-
vid hvilken brann en blindlykta,
som kastade en koncentrerad ljus-
stråle på den skälfvande magnet-
nålen, den store vägvisaren på
lafvon.
En annan matros, äfven han in-
svept i regnkappa, stod upprätt
vid spelet pä vakt vjch betraktade
med förströdd blick den svaga ljus-
strimma, som signal lanternan i
fören kastade på det skummande
och kokande vattnet därnere och
iå skeppets sidor. Andra matro-
ser höllo sig fast vid vanterna, och
då det är sjömännens vana att svär-
ja under dåligt väder, bedja, när
Järan är öfverhängande, och för-
akta sina böner, så fort lugnet åter-
vändt, samlade de med låg röst
och blinkade åt hvarandra pa ett
sätt, som röjde eu blandning af
förtrytelse och hån.
Men plötsligt tvärstannade en af
dem midt i en mening, blef röd i
ausigtet, därpå hastigt likblek och
stod liksom förstenad.
"Hvad nu?" utropade kamrater-
na; men mannen svarade ej utan
utade så småningom öfver bakut,
till dess han medvetslös föll om-
cull.
"Hvad står på?—Hvad går åt
ig!—Ohoj!—Hitåt med vatten!—
.litet ättik«i!—Han har svimmat.—
an har för sig ett upptåg.—Ett
upptåg.... prat! Ser du inte,huru
lek han är ?—rHan har kramp.
Det är gula febern fullt utbildad!"
skrek till sist en stämma som öf-
verröstade alla de andra.
Hetta utrop hade till följd, att
den olycklige öfvergafs af alla och
föll ned på däcket under ett långt,
smärtsamt jämmerrop.
Nu följde en obeskriflig förvir-
ring.
Kaptenen skyndade till, utdelade
sina befallningar och b jod de andra
bistå sjömannen, men ingen hörde
på. Gula febern innebar en allt
for nära liggande hotelse att någon
skulle vågat blottställa sig för fa-
ran att trotsa den midt i ansiktet.
Andtligen upplyftes emellertid den
sjuke och utandades sin sista suck
i sina kamraters armar.
Detta var ej det enda fall af gu-
la febern, som yppade sig om bord
pl Blixten under resan. Bristen
p\ utrymme, de pestartade ut-
dunstningarna från en massa män-
niskor, osnygga af naturen och nu
ännu osnyggare af nödtvång, det
nyligen inträffade dåliga vädret,
som fortfarande höll i sig, allt det-
ta hade till föjd, att sjukdomen
spred sig med största våldsamhet
Femton sjukdomsfall inträffade
under nattens lopp, och två dagar
senare voro mer än hundra svarta
och hvita människor smittade af
gula febern.
Ma läsaren nu föreställa sig ett
hundratal sjuka om bord pä ett
fartyg, som midt' på världshafvet
var en lekboll för vind och våg,
utan en läkare, utan läkemedel,
utan sängar; mer än hundra sjuka
upprepar jag, liggande hjälplösa
i gångar, i trånga hytter, på half
däck. på trapporna; nakna, stapla-
de på hvarandra, vridande sig
dödskampen, i smärtsamma qval,
i feberyra. Döda, döende, sjuka
friska—alla om hvarandra utan
ordning. Några rytande i raseri,
andra irrande omkring förstörda
af smärta, hunger,skräck och fasa.
Af gråt halfkväfdatjut af (smärta,
långt utdragen sönderslitande jäm-
mer. döendes rossling, skrik af
yrande, vansinnigt rasande eller
försmäktande människor. Ofver-
allt lik, handlöst kullkastade, lig-
gande om hvarandra utan all ord-
ning, böjda i alla möjliga ställnin-
gar; andra liggande liksom för-
sänkta i djup sömn, åter andra för-
färligt vanstälda, krampaktigt för-
vridna, fulla af fläckar och nedsö-
lade af blodigt, svart slem. Och
förutom allt detta kvalmet, den
elaka lukten, den kväfvande, dö-
dande stanken.
Likväl lyckades kaptenen med
sin vilda kraft och seghet åstad
komma ett slag sammanhållning
bland den med skräck slagna be-
sättningen. Ständigt lugn, ett
pign som härledde sig från slug
förställning, tillgodosåg han så
godt som ensam de mest trängan-
de behofven. Han bannade, han
uppmutrade, ehuru oftast förgäf-
ves, han svor i sitt inre eller med
hög röst öfver försynen, hafvet,
febern och sökte stundom i den af
förtviflan framkallade förbittrin
gen ett stöd för modet, som höll
lå att svika honom. Missionären
och Carlo voro städse vid hans si-
da, färdiga att bispringa, där be-
lofvet var mest trängande. Men
ivad förmådde tre, fyra personer
under ett sådant elände? Hvad
gagnade deras arbete, huru out-
tröttligt det än var, då mer än
lundra negrer, mer än halfva be
sättningen drabbats af sjukdomen ?
En dag, då sjukdomen rasade
som värst, kände Kaptenen själf,
att han drabbats af febern. Af
den dimma, som började fördunk-
a hans syn de häftiga smärtorna
i hufvudet, den krampaktiga sam-
mandragningen i lemnarne, den
inre tysta branden i hans inälfvor
förstod han, att han ej hade ett
ögonblick att förlora. Han drack
ur en stor kopp med kräkmedel
och drog sig sedan tillbaka till sin
ca ju ta, hvilken han läste igen. Be-
sättningen, som nu saknade den
man, hvilken i alla fall städse
någon mån hållit dess mod ■ uppe,
längaf sig nu i sin helhet åt böner
och tårar.
Ytterligare ledo två dagar och
tre nätter, hvarefter de sjukes
skrik, jämmer och verop ombord
lå Blixten efterföljdes af djup
tystnad. Fartyget, som nu öfver-
gifvits åt sig själf,skred framrutan
bestämd kosa och med slappa segel
ikt en väldig tall, som lösryckts
af en öfverfull ström och störtat
utför den ena klippafsatsen efter
den andra för att iindtligen>aflöfvad
och illa åtgången flyta ut pä en
lugn vattenyta, där den irrar om-
kring som slumpen vill.
Hafvet hade lugnat sig, vinden
stillnat och himmelen blifvit £klar,
och detta naturens leende bildade
en sällsam motsats mot den dystra
förtviflan och den förfärliga tyst-
nad, som rådde på den simmande
kyrkogarden, uppfyld af mer än
hundra lik.
Utmattade af ansträngning eller
slagna med häpnad öfver den fruk-
tansvärda olyckan, hade de få öf-
verlefvande. bland dem Carlo och
den protestantiska prästen, samlat
sig akterut under väntan att dö-
den skulle befria dem från det lån-
ga och grymma lidandet. Den
unge missionären hade aldrig trött-
nat i sitt Iwrmhertighetsverk, men
dä han sug. att ingen hjälp förslog
mot felwrns anfall och mordlust,
hade han öfvergätt till att trösta
och bedja för alla sauit söka hålla
hoppet, lifvets sista vän, uppe.
Och när den långa oafbrutna
klagan upphörde, derför att döden
bragt för många stämmor till tyst-
nad, på samma gång skräcken
förlamat och förstummat de öfver-
lefvande; när dödens tystnad ef
terträdde den gång på gång upp-
repade skälfvande jämmern; nä
efter den förfärliga olyckan en-
dast de sorgliga spåren återstodo
om bord, liksom efter orkanens
upphörande i en skog, de kullvräk
ta stammarna, de afbrutna grenar-
na, de kringströdda löfven, då
rörde de fåöfverlefvandeaf besätt-
nin en på sig och återvunno med
det nyvakna hoppet om lif mod att
på nära hd.fl undersöka härjningens
förfärliga vidd. Så är det äfven
när klarhet och lugn återinträder
efter en hvirfvelstorm förmörkat
himmelen med svarta åskmoln, luf-
ten med dam, kvistar stjälkar och
löf och under sin rasande framfart
ryckt med sig växter, tak och
skorstenar: landtmannen visar sig
på tröskeln till sin boning, som
skalf för stormens an lopp, och ser
skördarna ödelagda, träden kull-
kastade, oinhägnaderna uppryckta,
stubbarna kringkastade och idel
förödelse där, hvarest en timme
förut rådde fred, lif och lycka;
därpå går han jämte sina biel a
familjemedlemmar ut med tvekan
de steg, misstänksamma blickar
och under allmän tystnat för att
hopsamla det, som stormen har
förstört.
Gud är stor i sin barmhertig-
het, han innesluter dem alla i sin
tillgift!" utbrast George, i det han
steg upp på- halfdäck. Därpå vän-
de han sig till negrerna skrämda
hop och de få af besättningen,
som samlat sig kring stormasten,
yttrade några tröstande ord till
dem, knäböjde därpå och bad med
hög röst.
Hans infallna kinder lifvades af
en ovanlig rodnad, ögat fick ett så
litligt uttryck af tro och kärlek,att
hans ansikte tycktes undergå en
förvandling. Man skulle varit
färdig till det påståendet, att en
skimrande gloria omgåfve hufvu-
det och ett blixtlikt s <en utstråla-
de från den höga af blida och mil-
da tankar uppfylda pannan. Då
han sålunda knäböjde med öppna
och utsträckta händer, välsignade
han på kurankospråket alla de
olyckliga negrerna, gripna af en
dittills aldrig känd rörelse föllo
ned på däcket och darrande liksom
af förskräckelse och yttrande kla-
gan och böner, förblefvo i denna
ställning, ända till dess samma röst
kallade dem till arbete.
Liksom fallet brukar vara med
smittosamma farsoter, hade sjuk-
men efter att ha rasat med stor
våldsamhet helt plötsligt upphört.
Den som blifvit slagen af det onda
hade dukat under; den, som blifvit
försiconad rönte nu ingen annan
o'ägenhet än den afsky, som lik-
hoparne ingåfvo honom. De öf-
verlefvande så väl af besättningen
som bland negrerna började därför
fatta nvtt mod.
Inom kort befriade man fartyget
från de döda kropparna, hemtade
upp de sjuka, skaffade dem ligg-
platser,sörjde för deras vård,brän-
de upp kläder, som insupit smitto-
ämnet, gjorde med ett ord allt,som
bart göras, då febern först började
utbreda si?.
Men dessförinnan hade Blxten
under flere dagars tid viljelöst drif-
vit omkring för vindar och ström-
mar, och ingen om bord visste,
hvar man befann sig, eller hvart
man borde styra kosan för att hin-
n 1 Cubas efterlängtade strand.
Då kaptenen var döende, hans
närmaste man död, styrmannen
död, hvem kunde då uträkna far-
tygets ställning på världhaf vets öde
rymd ?
Dörren, som lödde till kaptenens
hytt, slogs in.
Där låg den olycklige på sin
säng orörlig med ansiktet fullt af
svarta fläkar, och blott en smärt-
Bitn rossling röjde, att han ännn
var vid lif, likväl föreföll det mis-
sionärens öfvade öga som om
han motstått sjukdomens raseri
och en lycklig vändning inträdt
med honom. Emellertid Jöjde än-
nu intet teckenåter vaknandemedve
tände.
Nu hölls råd plägning. Att län-
gre löpa dit slumpen ville innebar
allt för mycken fara. Åtminstone
måste man veta, om man befann
sig inom området för de förfärliga
hvisfvelstormar, hvilka helt oför-
modadt uppstå i trakten af Antil-
lerna och, under det de vrida sig
själfva och krets formigt vidga
sig, rycka upp hu9, träd och fartyg
som halmstrån i luften. Man måste
åtminstone veta, om kusten var så
långt borta, att man ej löpte mot
den samma under natten och ginge
sin undergång till mötee på någon
sandlmnk eller på blindskär och
ödsliga klippor. Man måste åtmin-
stone veta, huru vida man ej be-
funne sig midt på det ändlösa
världshafvet med fara att bli lig-
gande orörlig inom vindstillornas
område för att dö där af hunger
och tröst.
(Forts.)
VATTSOT 5T tTPPTXCTT. Bnmbb bot.
ifl*l IvtJI, Kurerar d« svåraste falL ' Bkrif d& en
Jelilaeftei' bok med erk&nnaudt-n om kurer och 10 d
tn b«luuulUti*, Dr. H. H. Iluu'>
H.&T.C.
R. R.
DODBLE : DAILY : TRA1NS,
Short and QuicU Line Between
North aud South exas.
T
S
H
L
R
E
O
E
U
P
G
E
H
R
S
between
HOUSTON
AND DENVER,
Via Ennls and Fort Worth.
GALVESTON
and DENISON,
Via Houston anrl Dallas.
GAXVESTON
and ST. LOUIS,
Via Houston. Ennls dfc Parts.
HOUSTON
and AU8TIN!
The H. & T. C. reaches Galveston, Hou-
ston, Brenham, Austin, Waoo, Cor-
slcana, Waxahachie, Ft. Worth, I)a.-
las, Piano, McKinney, Sherman and
Denlson, and glves FirstClassService.
0. W. BEIN, M. L. BOBBINS,
Truffic Mauager. Gen'l Pass. & T. A.
HOUSTON, TEXAS.
P. J. LAWLERS, T. A„ Austin, Texas
THE
International Route.
1. & G. N. R. R. Co.
Den genomgående stambanan mel
lan Mexikanska republiken, Södra
och Sydvestra Texas och de förnäm-
sta städerna i norr, öster och sydost1
TVENNE TÅG DAGLIGEN.
INTET TÅGOMBYTE.
Genomgående Pullman
mellan
Laredo och Texas stader samt
Louis och Kansas City.
sofvagnar
St.
Genomgående vagnar (rån och
Memphis, Tenn.
till
Snabbaste rosa och mest direkta väg till
Mississippi-flodens trakier cch
österut belägna platser.
Se närmaste biljettagent för upplys-
ningar angående tågtider
och priser.
D. J. Price, W. T. Masich,
Gen. Pass. & T. A. R«se Pass. Agent.
Leroy Trice,
General Superintendent.
Palestine, - Texas.
solid trains of
WA6NER BUFFET SLEEPERS
and
free reclining
KATYMAIMARS
ST. LO UIS,
CHICAGO,
KANSAS CITY
CLOSE CONNECTIONS
TO ALL POINTS
EAST, NORTHmWEST.
First Class Meals
AT OUR OWN
DINING STATIONS
50 Cents.
r
Sv
V
I
i
I
Upcoming Pages
Here’s what’s next.
Search Inside
This issue can be searched. Note: Results may vary based on the legibility of text within the document.
Tools / Downloads
Get a copy of this page or view the extracted text.
Citing and Sharing
Basic information for referencing this web page. We also provide extended guidance on usage rights, references, copying or embedding.
Reference the current page of this Newspaper.
Ojerholm, J. M. Texas Posten (Austin, Tex.), Vol. 4, No. 13, Ed. 1 Thursday, March 30, 1899, newspaper, March 30, 1899; Austin, Texas. (https://texashistory.unt.edu/ark:/67531/metapth202965/m1/6/: accessed June 7, 2024), University of North Texas Libraries, The Portal to Texas History, https://texashistory.unt.edu; .